Jag använde GATE för att rita min lägenhet i Bangkok. Nu styr den hela mitt hem.

Det är kväll i Bangkok. I mobilen är lägenheten ritad som ett mysigt dataspel: lamporna i vardagsrummet kastar varma ljuscirklar över trägolvet, AC:n vid matbordet blåser små luftlinjer, utanför glaset regnar det och en lyktpumpa står på balkongen, halvt dold bakom räcket. När jag släcker en lampa i appen blir det hörnet av teckningen mörkt.

Jag har designat varje del och inte skrivit en enda kodrad. Jag styrde hela bygget i en chatt med Molly, AI-assistenten som körs på GATE, plattformen vi bygger på Gate Intelligence.

Nu styr den också hemmet. Molly och GATE håller temperaturen jämn: när luften blir för varm eller för fuktig startar luftkonditioneringarna av sig själva, och de stängs av när rummet är tillbaka där jag vill ha det. Fyra växter har jordsensorer och mejlar mig när de är törstiga eller håller på att drunkna. Så här gick det till, steg för steg, även det som gick fel.

Det började med en dimmer

I vår hyreslägenhet i Thonglor var det första problemet litet: en 30 meter lång LED-list i taket som bara kunde vara på eller väldigt på.

Innan jag köpte något ville jag veta vad listen faktiskt drar. Molly läste av drivdonets etikett från mitt foto: 6,6 W per meter, ungefär 200 W totalt, för mycket för den smarta dimmer på 150 W som jag hade hittat. Så jag gjorde ett billigt test först, en dimmer i sladden för 108 baht. Den fungerade, och den visade att resten av planen var värd att göra.

Sedan kom IKEA:s Zigbee-spotlights och hubben DIRIGERA. Efter det hade jag en regel för varje köp: prylen ska tala Matter, eller fungera med Home Assistant direkt. En Matter-kontakt fungerar med IKEA-hubben. En billig Tuya Zigbee-kontakt gör det inte.

Lärdom: läs produktsidan och integrationsdokumentationen innan du köper. Den regeln avslöjade att de billiga Reolink-kamerorna behöver en extra hubb för Home Assistant, medan Outdoor-modellen inte gör det.

Home Assistant på en Raspberry Pi

Sedan satte jag det verkliga målet: “Om vi kör Home Assistant kan vi bygga vår egen app i GATE: varje lampa, varje sensor, kamerorna, på ett ställe.”

Vi handlade tillsammans. GATE har ett webbläsarverktyg där assistenten arbetar i en riktig webbläsarflik medan jag tittar på, så Molly sökte på Lazada, kollade leveransdatum och fyllde varukorgen enligt min specifikation: en Raspberry Pi 5 i fläktlöst chassi (tystnad var ett krav), en Zigbee-sticka, temperatursensorer, en jordsensor till Monsteran och Broadlink IR-sändare till våra fem luftkonditioneringar.

När Pi:n kom satte jag upp den med Claude på min laptop, med installationsinstruktioner som skrevs i chatten. Home Assistant kom upp på det lokala nätverket, Pi:n fick en fast adress i routern och en Cloudflare-tunnel gav GATE en säker väg in utifrån, med nyckeln sparad i GATE:s valv i stället för i chatten.

Från den stunden lydde lägenheten vanligt språk:

• “Sätt alla lampor på 50 procent, det är kväll.”
• “Släck lamporna, sedan båda AC:arna.”
• “Filmläge: TV:n på, lamporna ner till 30 procent, allt i samma ögonblick.”

Luftkonditioneringarna har inget nätverk, bara en IR-fjärrkontroll. Så vi lärde upp dem: Broadlink lyssnar, jag trycker på en knapp på fjärren och koden sparas. En temperatur och fläkthastighet i taget. Den första “power”-koden visade sig vara en på-knapp, inte en växling. Det lär man sig bara genom att testa varje knapp.

Från skiss till riktig app

Jag ville se lägenheten, inte en lista med brytare, så jag bad om en planritning med en prick för varje enhet. Det fungerade, och jag bestämde att det måste bli en riktig produkt, inte en demosida med en nyckel i.

Det blev GATE Homie: ett privat repo, en liten server som håller Home Assistant-nyckeln, en PIN-kod för varje familjemedlem, byggd för mobilen först. Koden skrevs i en GATE-kodsession, en AI-utvecklare som arbetar i sin egen kopia av repot och öppnar pull requests. Eftersom min familj skulle använda den krävde jag en oberoende säkerhetsgranskning innan något gick live. Det lönade sig: den första versionen hade låtit vilken familje-PIN som helst anropa vilken Home Assistant-tjänst som helst, även omstart av lådan. Fixat före lansering.

Lärdom: “det fungerar” och “det är säkert att ge familjen” är två olika granskningar.

Sedan växte den, ett beslut i taget:

• Lägen: Batman (10 procent, en spot vid matbordet på 50), Cozy, Middag, Morgon, Natt, Allt på, Allt av. Mitt favorittrick: ställ in rummet precis som du vill ha det och säg “spara det här som Cozy”.
• Klimat: varje sensor i sidhuvudet, historikgrafer, håll över för exakta värden.
• Sensorer omflashade till Zigbee, en andra IR-sändare och en iPhone-app (PWA).

Att hålla temperaturen jämn

Bangkok är varmt och fuktigt året runt, och AC-fjärren satt förr fast i min hand. Nu håller Molly och GATE temperaturen jämn. Molly skrev Auto-AC-regeln i Home Assistant, och jag ställer in siffrorna i Homie:

• För varmt: båda luftkonditioneringarna kyler, i det läge jag valt för var och en. Cold delight är 16 grader på låg fläkt: rummet svalnar snabbt och AC:arna stängs av tidigare.
• För fuktigt, men inte varmt: de går över till torrläge.
• Tillbaka till det normala: de stängs av först när både temperaturen och luftfuktigheten är under sina avstängningsvärden.

Glappet mellan på- och av-siffran är det som håller det jämnt: rummet stannar inom det, och AC:arna slår aldrig av och på kring en enda siffra. Jag väljer vilka av de fem sensorerna inomhus som räknas, och om det räcker med en eller om alla måste vara överens. Regeln kollar varje minut, dag som natt, oavsett om någon har appen öppen, och den minns vad den senast skickade, så den piper aldrig åt en AC som redan är avstängd.

När något ändå känns fel frågar jag Molly. En natt nådde sovrummet 72 procents luftfuktighet och jag frågade henne om AC:n var trasig. Hon läste sensorhistoriken: rummet låg precis under AC:ns inställda temperatur, så kompressorn gick knappt och ingenting torkade luften. Efter det fick Auto-AC:n en inställning för luftfuktighet och ett torrläge, och sovrummet fick en avfuktare som slår på sig själv när luften blir för fuktig.

Att hålla växterna glada

Fyra växter har en jordsensor i krukan: Monsteran, limen på balkongen, en arekapalm och en mok. Var och en har en egen gräns för när jorden är för torr och en för när den är för blöt. För limen tog Molly reda på vad för blött betyder: över 70 procent i två hela dygn, eftersom en ny vattning visar högt i flera timmar.

Limen är också anledningen till att växterna skriver till mig: den stod en gång i vatten i flera dagar. Nu har varje växt en egen mejladress och skriver till mig själv när den blir för torr, för blöt eller mår bra igen. “Mano: jag drunknar” kommer från mano@ min egen domän. Homie tolkar ett plötsligt hopp i jordvärdet som en vattning, så varje mejl säger också när växten senast fick vatten. I appen syns en törstig växt i rött och en som drunknar i lila.

Jag vattnar fortfarande själv. GATE säger vilken växt, och när.

Att rita lägenheten

Jag ville att panelen skulle se ut som lägenheten, ritad i stil med ett mysigt dataspel. Det här var den svåraste delen, och den roligaste.

De första AI-teckningarna hade rätt stämning och fel lägenhet: en balkong som svävade i luften, köket två gånger, mina färgmarkeringar målade på väggarna som dekoration. Vi provade urklippta möbler utplacerade i ett tomt rum (allt såg inklistrat ut), möblering av hela rummet med den bästa bildmodellen (den flyttade väggar som om de var förslag) och redigering del för del.

Metoden som till slut fungerade kom av att behandla det som en produktionskedja:

1. En skiss som enda källa. En ren svartvit linjeteckning av lägenheten. När något är fel rättar jag skissen med ett suddgummi, aldrig de färdiga bilderna. Rätta källan en gång, inte tolv bilder.
2. En låst prompt-mall med tre luckor: ljus, tid på dygnet, väder. Jag skrev den själv och höll den kort: “Lägg inte till något. Ta inte bort något.”
3. Belys om, rita inte om. Nattbilden är dagbilden, ombelyst. Möblerna står exakt kvar, så alla lager linjerar.
4. Två eller tre AI-pass, sedan kod. Efter några pass börjar en bild se smutsig ut. Att mörka natten, klippa bort bakgrunden och tona glaset görs i kod.
5. En röd bakgrund. Modellen målar allt utanför rött och koden klipper bort det. Glaset blir riktigt glas, och regnet faller utanför fönstren i stället för inne i vardagsrummet. (Ja, vi hade regn inomhus.)

En teckning som lever

Homie staplar tre bilder: dag eller natt som bas och en “lamporna tända”-version under. När en lampa är tänd syns en mjuk cirkel av den tända bilden runt den, och dimmern styr storlek och ljusstyrka. LED-listen lyser längs sin riktiga väg i taket. AC-prickarna visar luft som rör sig när de går.

Bilden följer den riktiga himlen. Home Assistant vet var solen står och hur vädret är, så Homie visar morgon, dag, skymning eller natt, och klart, molnigt, regn eller storm. Hela appens tema följer med: ljust på dagen, persika på morgonen, bärnsten i skymningen, mörkt på natten eller i storm. En simulatorknapp låter mig förhandsgranska en regnig natt mitt på dagen.

Dekorationer, och väggproblemet

Jag ville ha dekorationer utan att generera om teckningen. Min fråga var: hur gör riktiga spel? Lager. Dekorationerna är klistermärken på ett eget lager: en genomskinlig bild med position och storlek. I läget Flytta drar jag runt dem, ändrar storlek, speglar eller släpper dem i Förråd.

Sedan ställde jag pumpan på balkongen, och den svävade ovanpå glasväggen.

En platt teckning vet inte vad som står framför vad. Spel löste det för årtionden sedan med djupkartor. Vi provade en AI-djupkarta: för suddig för en tecknad bild, den placerade väggtopparna bakom sina egna fötter.

Så jag bestämde mig för att måla väggarna själv, med en pensel inbyggd i Homie. Det visade sig vara roligt:

• Vägg (röd) döljer dekorationer bakom sig.
• Glas (blå) och Räcke (gul) visar dem igenom, blekt.
• Ovansida (grön) är något man kan ställa en dekoration på, som baren eller en bänk.
• Sudda.

Homie räknar ut var varje målad sak möter golvet, och allt som står längre bak döljs bakom den. Det tog några varv att få rätt: stolsryggar med glipor, ojämna kanter som skar pumpan i ränder, baren som smälte ihop med köksväggen för att färgen nuddade. Regeln är enkel: en målad fläck är ett föremål, och två saker som nuddar varandra i teckningen behöver en tunn rad suddgummi emellan. Jag ville också kunna zooma för detaljerna, både i Flytta-läget och i den vanliga vyn.

Nu står pumpan i köksluckan, framför baren och bakom köksväggen, precis som i verkligheten. Bredvid den i Förrådet: ett spöke, droppande ljus, en häxtomte, en lykta och en skål godis, alla ritade i samma stil från ett och samma ark.

Vad jag lärde mig

• Led med avsikt, inte specifikationer. Varje funktion började som en tydlig mening och en skärmdump.
• Visa, fråga sedan. En skärmdump med en röd ring och “ser du det här?” slår ett stycke förklaring.
• En sanningskälla. Skissen för teckningarna, Home Assistant för enheterna, en inställningsrad för positionerna. Varje gång vi hade två gled de isär.
• AI-bilder: få pass, sedan kod. Två eller tre modellpass, sedan färg, urklipp och mörker i kod.
• Granska prompten före renderingen. Se alltid exakt prompt innan du lägger pengar på en bild.
• Små, verifierade steg. “Har du testat det?” är den nyttigaste frågan i hela projektet.

Vad det kostade

Hårdvaran var cirka 23 000 baht i den första varukorgen (Pi, sensorer, IR-sändare, kontakter, kameror), plus en avfuktare och några sensorer till senare. Mjukvaran kom ur en chatt med Molly. Varje AI-bild kostar mellan ungefär 1 700 och 6 000 GATE-tokens, och vi gjorde långt över hundra av dem på vägen till den handfull vi använder.

Familjen har egna PIN-koder, växterna skriver till mig och luftkonditioneringarna håller temperaturen jämn utan att någon rör en fjärrkontroll.

Homie körs på GATE. Assistenten heter Molly. Idéerna och lägenheten är mina.